lisabengtssons

You ever look at a picture of yourself and see a stranger in the background? It makes you wonder how many strangers have pictures of you.

Tänk så fort åren rullar på. Det känns som att det var igår hela min dramaqueen-värld och alla dessa fester och pojkar mynnade ut i något bättre. Det känns som att det var igår jag föll för den där norrlänningen som greppade tag i mig i trappan på utestället med stort T. Det känns som det var igår som jag blev hopplöst förälskad.

Nu, 4 år och 9 månader senare sitter jag här. Jag sitter i ett helt annat land för att killen som tog tag i mig den kvällen ska få leva sin dröm. Samtidigt får jag leva en av många drömmar jag har – se nya platser i världen.

Ibland försöker jag tänka tillbaka på de här åren och vad som egentligen har hänt. Alla mina svartsjukeutbrott, alla resor, all hockey, alla vänner, allt! Samtidigt funderar jag på hur mycket man egentligen glömmer eller lägger åt sidan. Därför tackar jag mig själv för att jag är så förälskad i ytterligare två saker – kameran och mina fotografier. Just nu går jag igenom det ena året efter det andra och har hamnat på 2010.

2010 är året när det började synas att min familj hade mycket dressing till maten… Niklas förstod att han inte längre var i tonåren när vikten steg en sisådär 10kg och backklippan fick lite extra tyngd att hålla emot med. Det är året när vi gjorde vår första utlandsresa tillsammans, resan som gav oss miljontals myggbett och alldeles för lite sömn. Det är alltså inte den där klassiska, ”kärleksfulla”, första resan som många par säkert har. Vi spenderade istället nätterna med att sova 5 minuter innan man vaknade av surrandet eller bettet av en mygga som gjorde att hela kinden svullnade upp. Jag kan verkligen inte sluta skratta, så fruktansvärt hemskt att det gör det så otroligt roligt.

Samtidigt som jag går igenom alla tusentals bilder inser jag hur många människor man ser men inte har en blekaste aning om vilka det är. Det får mig att undra hur deras liv har sett ut? Var den resan en mardrömsresa för de också? Var det resan när de insåg att två skulle bli tre? Var det resan när de fick en sorglig nyhet? Var det bara en resa i mängden?

Ibland undrar jag verkligen hur många människor där ute som har mig på bild. Utan att ens veta om det. Har de lyckats fånga några viktiga ögonblick i mitt liv? Kommer det en dag när någon bara råkar få med mitt bröllop i bakgrunden?

Fotografier. Älskade fotografier.

 

Av: Lisa Bengtsson