lisabengtssons

Sålänge jag kan minnas har jag mått dåligt. Framförallt de fruktansvärda kramperna i revbenshöjd och utslagen är det jag lidit mest av. Jag har aldrig kunnat göra det där vanliga med vänner, äta mat och dricka alkohol för att sedan gå ut - aldrig på riktigt. Varje gång har jag haft mer eller mindre smärta, vissa gånger har jag kunnat hantera den - andra gånger har jag fått ligga ner på golvet för att ta mig vidare till sängen, illamåendet och kramperna har varit för rejäla.  

 

Som ni säkert förstår är och har detta alltid varit fruktansvärt jobbigt. Jag har besökt den ena läkaren efter den andra, från det att jag var ett litet barn tills bara för några månader sedan. Det enda dem har gjort är att utesluta allt möjligt, allt från laktos till gluten. Varje gång har jag lämnat med någon form av sorg - är det jag som är så klen - har alla den här smärtan och obehaget men hanterar det bättre än mig?

 

Det läkarna har hittat är bla. B12-brist och Järnbrist. Det dem också märkt är att trots sprutor och tabletter så behåller min kropp inte de här vitaminerna som de borde, men de har bara bett mig fortsätta äta tabletterna ändå. Att jag lider av D-vitaminsbrist kan de flesta lista ut, jag är ju blekare än blekast. Även detta skämtade en läkare en gång om, med all rätt. 

 

Den kroniska tröttheten har jag också trott var normal, att sova 8 timmar och vara pigg måste ju vara en myt? Jag kan sova 6, 8 eller 10 timmar men är alltid lika trött... Jag minns även många situationer där folk varit hungriga och jag inte känt någon hunger alls, jag kan faktiskt gå dagar utan äta och det påverkar mig inte mycket mer än att jag slipper kramperna i magen. Den ständiga smärtan vid höger skuldra som jag trodde berodde på dator- och mobilanvändning har även det fått en logisk förklaring.

 

Efter ett besök hos en homeopat i Växjö tidigare i veckan fick jag äntligen rätt diagnos. Hon tittade igenom hela mig och mitt  blod. Det tog henne mindre än 2 minuter att säga vad felet var och för varje grej hon gick igenom så sa hon mitt ena symptom efter det andra. Jag satt med hakan i golvet och sa: Ja, hur vet du det? Men va? Hur vet du det också? 

ÄNTLIGEN(!!!), efter 25 år var det någon som hittade ett fel som stämde in med punkt och pricka. Jag har svårt att beskriva lättnaden jag kände och fortfarande känner. Jag är inte bara klen, det är något som inte stämmer.

 

Jag har alltså en väldigt dålig lever som troligtvis har varit det väldigt, väldigt länge (ev. hela mitt liv utifrån symptomen). Det i sin tur har även gett mig gallkolik. 

Detta innebär väldigt mycket och jag har printscreenat från olika sidor för att ni ska förstå bättre. Kort sagt så innebär det att allt jag äter och dricker tar sig den vanliga turen, ner till magsäcken och vidare till lever och galla men där blir det problem. Eftersom levern är dålig producerar den inte tillräckligt med galla vilket gör att det mesta vänder igen och går tillbaka, detta orsakar enorm smärta via krampanfall i diafragman samt ett enormt illamående när galla tar sig hela vägen upp genom matstrupen vilket förklarar varför jag då och då även kräks av smärtan. Denna motståndsrörelse har blivit kronisk för mig. Att levern är dålig innebär också att den inte kan ta till sig alla vitaminer, däribland B12, Järn och D-vitamin. Trötthet och aptitlöshet samt smärta i högra skuldran (då lungan fäster även där) är några andra symptom som jag har känt av väldigt väl. 

 

 

 

 

Efter att jag fått min diagnos så var jag såklart snabb på att börja googla. Min första tanke var: Hur kan jag ha missat det här? Jag som har googlat symptomen så länge google har funnits.. Det är ju nästan på pricken jag! Betydligt mer än hälften av punkterna passar ju nåt så in i vassen. Hur har jag kunnat missa det? Hur har alla läkare kunnat missa det?