lisabengtssons

Jag orkar inte mer. Jag tror inte att jag klarar av en dag till. Jag pallar helt enkelt inte att vara uppkopplad på sociala medier dygnet runt. Senast jag kände mig riktigt avkopplad var nog…

Nej, jag kommer inte på det. Jag kommer inte ihåg senast jag kände mig riktigt avkopplad. Troligtvis var det en gång för länge sedan när man var utomlands och WiFi inte hade tagit sig så långt. Det är ju drömmen idag, att komma till ett hotell som inte har WiFi och tvingas till att vara ifrån ett av dagens värsta beroenden – sociala medier.

Det slog mig när jag vaknade supertrött efter 11 timmars sömn att det är något som inte stämmer. Hela helgen har jag sovit, sovit och sovit. Trots det har jag känt mig fullkomligt omotiverad till allt – skola, kärlek, välgörenhet och jobb under ett tag. Ingenting känns kul längre. Trots känslan av hopplöshet plockade jag upp mobilen, kollade igenom facebook, facebook-chatten, mina tre instagram-konton och twitter. Till större delen möts man av skit – gnälliga inlägg, idioti (som att Trump nu har flyttat in i vita huset) eller dödsfall. Det är alltså det jag startar min dag med och inte nog med det, jag avslutar den på samma sätt.

Jag har alltid varit hopplös när det gäller sociala medier men det blir bara värre och värre. Så fort jag sitter i soffan så är telefonen där och jag bara ser hur mina fingrar jobbar för att ta sig igenom allt. Min skalle bara snurrar – tillslut vet jag varken ut eller in. Samtidigt sitter världens underbaraste människa bredvid mig i soffan och vi hinner knappt prata för att jag är så obehagligt beroende av allt på min telefon. Kusligt. När vi kryper till sängs så ska jag ”bara” kolla igenom allt en gång till (som att något hänt under de 2 minuter jag borstade tänderna…) och det blir en snabb god natt-puss och sedan fortsätter jag scrolla.

Jag skäms över mitt beteende. Jag är så ruggigt beroende av sociala medier och min telefon.

För att orka med mina studier, på 150%, gjorde jag ett dagsschema. Det innefattar ungefär 45 minuter av sociala medier på en dag och det är ju ganska lagom kan jag tycka. En dag lyckades jag hålla mig till schemat innan allt barkade och nu vet jag inte ens om 4-5 timmar räcker.

Är det bara jag eller håller ni också på såhär? I så fall undrar jag varför? Varför har vi blivit så beroende av oviktiga saker? Ja, ni hörde rätt – oviktiga saker. Det kan väl finnas något vettigt, typ 1 av 100 men till större delen är det "roliga" filmklipp, gnäll och tråkigheter.

Ibland funderar jag på att ta bort alla mina sociala medier; facebook, instagram och twitter. Bara tanken får mig att må bättre men samtidigt kommer det en klump i magen som säger att allt blir så svårt då. Det är ju så vi kommunicerar med varandra idag så hur ska jag få veta vilken tid vi ska mötas i skolan för att plugga ihop, hur ska jag veta vad alla mina vänner gör om jag inte ser deras bilder och hur ska jag kunna delge mitt eget liv om jag inte finns där?

Jag vet att svaren är enkla. Alla behöver inte veta vad som händer i mitt liv, jag kan ringa mina vänner och ta reda på hur dem verkligen har det och dem jag pluggar med kan faktiskt skriva sms och inte bara i en facebook-chatt.

”Men tänk om…” kommer troligtvis att vara min största fiende framöver. Varje gång jag vill ta bort mina sociala medier kommer tanken som börjar med ”men tänk om…” att dyka upp. Nåväl, jag ger mig inte utan en kamp.

Mitt mål är att sluta vara konstant uppkopplad och istället hitta tillbaka till glädjen med livet och känslan av att ibland vara helt avkopplad.

Hur känner du? Är du också mer uppkopplad än avkopplad? Ska vi göra det här tillsammans?