KRÖNIKA: En sargad konstnärssjäl eller en lycklig hockeyfru?
Den senaste veckan har jag gått och tokförälskat mig i tv-serien Nashville. Det är det bästa och det värsta jag vet, det här med att förälska sig i en serie – jag blir som förblindad och kan inte göra något annat än att se avsnitt efter avsnitt. Visst låter det nästan som en vanlig förälskelse? Tid är det enda du begär. Tid med din nya kärlek.
I det senaste avsnittet sa en låtskrivare något väldigt klokt och i stil med ”hjärtesorg är det som har fått mig att skriva, nu är jag lycklig och det gör det så svårt”. Jag kan bara instämma, att skriva när jag går igenom någon form av jobbig fas i livet är som terapi. Det spelar ingen roll om jag är arg, ledsen eller förkrossad – det gör mindre ont när jag får skriva ner mina tankar. Nu är jag nöjd, så genuint lycklig att jag hoppar fram på det ena rosa molnet efter det andra och det känns så bra. Det enda som får lida litegrann är fantasin till mina texter.
Hur många artister, konstnärer och författare har egentligen skrivit sina bästa verk i fullständig hjärtesorg? Hur kommer det sig egentligen att alla låtar verkar passa in när du är sårad samtidigt som alla känns fel när du är lycklig? Alla kanske var att ta i men ni förstår förhoppningsvis min poäng; det är inte för intet vi säger ”en sargad konstnärssjäl”, I guess…
Bakom varje låt finns en händelse. Bakom varje bild finns en historia. Bakom varje text finns en berättelse. Tro mig, jag har skrivit så mycket. Så många texter fyllda av metaforer för att få ur mig precis det som måste få komma ut och så många texter som hade kunnat bli fantastiska men som aldrig fått se dagens ljus.
Vissa fredagskvällar när jag sitter ensam här hemma (japp, livet som hockeyfru är så pass spännande, hehe) och bläddrar runt på sociala medier så frågar jag mig själv vad som är fel? Varför sitter jag ensam i soffan och plågar mig med en sorglig, romantisk dramafilm när andra människor skrattar ikapp med ett glas vin i handen… Är jag en sargad konstnärssjäl? Är jag en tvättäkta ensamvarg? Är ensamhet, tårar och fingrar som vandrar över tangentbordet min hemmagjorda terapi som gör att jag kan njuta av livet resterande tid?
Skriva. Det är min terapi och ju längre den här texten blir desto mer inser jag hur viktig den faktiskt är för att jag ska må bra. Den tanke som väcks i mig är dock hur alla andra gör? Alla som inte är sargade konstnärssjälar? Gråter ni? Skriker ni? Slåss ni? Dricker ni? Skrattar ni? Hur får ni utlopp för alla de känslor som flyger ur mig i form av otaliga meningsbyggnader?
I min värld är det en självklarhet att hantera ett krossat hjärta med ord och förälskelse med tid. Tid som tillåter en att bli hopplöst förälskad, en underbar känsla som antingen leder till en bra text eller i bästa fall ett bröllop.
En sargad konstnärssjäl eller en lycklig hockeyfru? Tror ni att jag kan vara både och? Jag vill nämligen inte förlora någon av de två, klassiska formuleringarna i mitt liv och jag tror konstigt nog att jag kan behålla båda och fortfarande vara genuint lycklig. Kanske är det just kombinationen av dessa två världar som gör att jag verkligen får ut det bästa av mig själv? Och med tv-serier som One Tree Hill och Nashville kan jag alltid hitta inspiration som får fingrarna att flyga fram på ett härligt tangentbord och vem vet, en vacker dag kanske det blir något riktigt makalöst av att.
